Livet är bara skit och värre blir det hela tiden..

Snart orkar jag inte mer..
För någon månad sedan blev jag och min ena arbetskamrat anklagade för att ha "trakasserat" en invandrar kärring på jobbet.
Då påstod hon att jag varit inne på toan och luktat på henner piss!! Hur det ens är möjligt vet jag inte, de flesta brukar ju spola efter sig.. Sen hade jag talat om för arbetskamraten att hennes piss luktade kaffe på morgonen och te på eftermiddagen och då hade tydligen arbetskamraten gjort en sång om det som han brukade sjunga.. Enligt henne alltså.. Nog för att han sjunger mest hela dagarna men inte om henne.. Det är ju inte så att vi går på lekis direkt..

Några veckor senare går mamma bort och livet för min del blir ju inte bättre av det.. Jag var hemma från jobbet i 2v.. Jag kom tillbaka och hann jobba ca. 1v och 1 dag innan det var dags för kärringen att få sitt nästa utbrott..

Då kommer en annan arbetskamrat fram till mig och frågar om kärringen och jag är osams igen, vadå säger jag?

Ja hon hade ju då vart där och frågat honom vad jag hade sagt till honom när jag var där dagen innan.. För hon trodde ju såklart att bara för att jag pratade med någon så snackade jag ju skit om henne.. och han sa ju som det var att jag var där och frågade om en artikel som de höll på med (vilket är fullt normalt eftersom jag jobbar på lagret) så sa han även att jag hade inte överhuvudtaget nämt henne.. Då hade hon bara svarat att nästa gång hon hörde något så skulle hon minsann polisanmäla mig..

Så jag gick ju och sa till cheferna direkt att hon var igång igen.. och de samlade ihop oss för ett möte..
Och hon satt där och ljög som aldrig förr.. Jag hade tydligen kommit ut på lagret efter lunchen dagen innan och skrattat och ropat på en annan arbetskamrat sa hon.. När jag gjorde det så var det tydligen henne jag skrattade åt sa hon för det såg hon på mig.. Och tydligen så hade arbetskamraten jag ropade på tagit illa upp av det sa hon.. Chefen frågade henne såklart om hon hade frågat den arbetskamraten om han tog illa upp, då svarade hon "Näe jag pratar inte med honom" och då frågade ju såklart chefen hur hon visste att han tog illa upp, "det syndes på honom" svarade hon då..

Hon drog upp en massa jävla skit som inte alls stämde överhuvudtaget och cheferna ville ha bevis på att jag gjort det hon satt och påstod, men näe några bevis tyckte hon då inte att hon skulle behöva visa.. (antagligen för att hon inte har några)
Chefen sa ett antal gånger att vi måste ha bevis för att kunna hjälpa dig, det enda konkreta vi har är att du sagt till en av arbetskamraterna att du tänkt polisanmäla Ida..
Då typ hånskrattar hon och "näe jag tänker inte visa er mina bevis men jag har bevis.. "
Chefen frågade henne om hon förstod att det här är allvarliga anklagelser hon kom med och ja det förstod hon sa hon iaf..

Jag frågade henne ett flertal gånger vad är det jag har gjort egentligen? och då svarar smartskaftet att "Det vet du ju själv så det kan du tala om" men hade jag vetat så hade jag ju defenitivt inte frågat..

Enligt henne så hade den andra arbetskamraten som också blev anklagad gången innan "blivit normal" men jag fattade fortfarande inte att jag gjorde fel sa hon.. Sen sa hon även att jag måste lära mig att ta konsekvenserna för det jag gjort..
Dock vore det ju bra om jag visste vad jag gjort henne först..

Det både jag ock cheferna tror ligger till grund för det hela är att jag fick tillbaka mitt jobb där nere vilket hennes son inte fick (jobbade tillsammans med honom innan både han och jag blev arbetslösa i december -08). Det är ju dock inte mitt fel..

Just nu är jag iaf. livrädd för att gå till jobbet och mår allmänt pissdåligt..
Kan ju inte påstå att det blev bättre av att jag pratade med min syster igår när hon säger "Är du säker på att du inte har snackat skit om henne?" Klart som fan jag är säker på det....
Det är ju dessutom inte första gången som den där kärringen gör såhär, hon har gjort det vid 2 tillfällen tidigare mot 2 andra tjejer som jobbat där nere varav den ena slutade pga. henne..

Jag vet att hon är väl medveten om att jag mår dåligt pga. min mamma.. Jag är inte säker på om hon vet att mamma är borta, men hon vet iaf att min mamma var dödssjuk.. Min känsla är att hon vill knäcka mig.. Vilket jag även sa till chefen som sa att det ska hon inte få lyckas med.. När jag gick hem från jobbet igår, var där nån timma ungefär så sa han att det var synd att jag gick hem "för det är fel person som går hem". Men vad ska jag göra, jag är inte stålmannen jag orkar inte med hur mycket som helst, jag hade ju dessutom feber och tappade även rösten när jag var nere på jobbet..

Kommer mitt liv någonsin bli positivt igen? Just nu känns det verkligen inte som det.. Fortsätter mitt liv i den här riktningen som det gör nu så är jag faktiskt rädd för att jag kommer göra något själviskt och väldigt dumt.. Men då får jag iaf. träffa mamma igen.