Idag ringde mamma vid 10.40 och sa att nu hade inte Karl-Arne långt kvar. Hon satt brevid honom när hon ringde och klappade honom på huvudet. Jag hörde hans tunga rossliga andetag genom telefonen, det lät verkligen hemskt.
Vid 11.05 ringde jag upp för att höra om han gått bort än vilket han inte hade, men mamma skulle gå ut och ta lite luft när jag ringde sa hon och att det satt en sköterska hos honom. Jag bad henne iaf hälsa honom att jag tycker om honom jättemycket och att han skulle ta väl hand om Bosse (Hans collie som vi hade innan Hugo) när de nu skulle få återförenas på andra sidan. Kl. 11.13 ringde mamma upp och sa att nu var han borta, han gick bort just unde vårt tidigare telefonsamtal.
Det här var det bästa för Karl-Arne att få somna in efter 10månaders kämpande med cancern.
Ad astra per aspera
R.I.P Karl-Arne
Tänker på er!
SvaraRaderaTack Katarina för dina snälla och omtänksamma kommentarer i mina inlägg om detta. Du har varit ett stöd för både mig och min mamma (Hon har också läst dina kommentarer), även om vi inte känner varandra direkt.
SvaraRaderaIbland kan det vara lättare att både ge och ta emot tröstande ord lite "på distans", tex på det här sättet. Kanske just att man eg inte känner varandra är det som gör en hälsning så välkommen.
SvaraRaderaMin ena dotter är lika gammal som du. Din mamma och jag kanske är i ungefär samma ålder. Det är alltså inte svårt att associera till sin egen familj...
Ta hand om varandra nu och fortsätt du skriva om dina tankar. Både glada och sorgsna dagar.